Klockan är 02.55, jag har precis kollat klart på public enemies, funderar på vad äkta kärlek faktiskt är och om den är värd att offra sitt liv/dö för. Jag vet inte. Precis som i alla andra fall så handlar ju även säkert egot alltid först.
Och så till det som jag inte har nämnt på ca 4 år, ångesten som finns så nära mig hela tiden, närmare än någon, den är nog min äldsta vän. Hur jag känner varje dag hur otroligt misslyckad jag är, hur jag gått från plus till minus på mindre än ett par månader. Jag måste dölja, den person som faktiskt ingen egentligen har kommit nära, det går inte att visa upp en sådan sida, annat än sena nätter i mitt gamla barndomsrum, och bara för mig själv. Det jag inte vågar berätta för någon, för jag vet att ingen lyssnar och ingen förstår hur jag menar. Jag vill inte klaga. Inte besvära. Inte bli någon som folk kan diskutera.
Men jag ska berätta. Någon dag ska jag berätta allt. Kanske när jag förstått allting själv och vad det beror på.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Nr 1: Du är ALDRIG värdelös.
SvaraRaderaNr 2: Ångest är ett helvete.
Nr 3: Det är synd att man som 21-åring ska behöva må dåligt och inte kunna sova på nätterna.
Men jo, kärlek är värt att leva för.
Livet är till för att levas.
För om/när man dör - då ska man ha levt innan. Och livet går ut på att kämpa för att få livet så bra som möjligt.
Det är så j*vla svårt och det gör galet ont, men de allra flesta fixar det.
Det är det som är finurligt med livet...